HFP-LOGO-omslag002
HFP-LOGO-omslag003
HFP-LOGO-omslag001


Ordförande:

Marie Thel

 


Vice ordförande:
Ingrid Hedmark

  070-238 57 60


Sekreterare:

Isa Persson

  info@hedefolkpark.se


Ledamöter:

Linda Leek

 

Jenny Lunnehed

 

Linnea Lunnehed

  

 


Kassör:

Birgit Nääs


Valberedning:

Torbjörn Hedmark-Holm

Claudia Decker


Revisorer:


 


Web, annons och bokning av parken:
Torbjörn Hedmark-Holm

  0047-4630 4760

  boka@hedefolkpark.se


Under ungdomen dansades flitigt på dansbanan vid Skansen i Långå men efter att ha flyttat till grannbyn Hede fick Erik Persson idén om en Folkpark där. Uppefter vägen mot Husberget fanns en dansbana som man hjälptes åt att flytta ut till “Bäkerholmen”. En danstillställning arrangerades där men man insåg genast att läget inte var bra, dåligt med parkeringsmöjlighet och bara en liten smal bro som förbindelse med fastlandet. Lite längre ner utmed Ljusnan, på mark ägd av Johan Hedrén skulle det bli bättre.

Tidigt på året 1955 kallades till ett möte i skolans rasthall och en Folkparksstyrelse utsågs, arbetet sattes igång och då marken skulle rensas från sly kom fler frivilliga än vad som fanns jobb åt. Johan Hedrén upplät villigt mark för syftet och då han inte ville ha någon hyra enades man om 15 kr om året. Ett tvåsiffrigt belopp istället för Johans föreslagna 1 kr kändes lämpligt för att ett riktigt kontrakt skulle kunna upprättas. Parkeringen planerades på mark ägd av staten. Algot Mattsson som var byggnadssnickare och hans bror Alfred åtog sig uppförandet av dansbana med scen. Även nu erbjöd sig många att hjälpa till men det blev svårt att avlöna en del men inte alla, så bröderna Mattsson blev byggherrar. Den dansbanan finns fortfarande kvar.

Erik ville ha en avdelning för kaffeservering högre belägen än själva dansgolvet så att man därifrån fick uppsikt över de dansande. På den plats dansbanan byggdes stod en gammal lada som flyttades till sin nuvarande plats bredvid stora scenen. Erik kom på att den med nytt tak och högre dörr kunde användas till förråd och en fin idé var det att montera in en spis där byns kvinnor kunde koka kaffe som såldes till de arbetande männen. På så sätt skrapade man åt Parken ihop en liten ekonomisk grundplåt.

Första danskvällen på nya Folkparken var den 1 juli 1955 och Hedos spelade. Efter tiden i Olles Svänggäng bildade Erik tillsammans med Gillis Sundeberg, Janne Bergström och Knut Hansen “Hedos”. De var ju alla från Hedetrakten utom en Oslo-gutt, därav orkesternamnet. Senare spelade John Sundin och Sixten Karlsson också med dem.

Nu inleddes en epok då folk som varken förr eller senare haft ärende till Hede kom dit för nöjesutbudets skull. Det är lättare att räkna upp de för tillfället mest populära artister som inte var där. Dansband och artistuppbådet under somrarna de kommande decennierna kunde vara runt 20-30 artister och orkestrar.

Rock-Ragge 1958, George Smith 1959, Alice Babs med Ulrich Neuman och Svend Asmussen (en härlig kväll i augusti med 1200 besökare, och föregången av många sömnlösa nätter, minns Erik) och Lill-Babs 1960. Lasse Lönndal 1961 och Ann-Louise Hansson 1962.

”Parken” fick en god start. Edmundo Ros var en av de stora, som med sitt band i Hede gav sin näst sista föreställning i Sverige. Över 1000 personer kom till Hede Folkets Park denna tisdagskväll. Bandet stod för både scenframträdande och dansmusik men publiken kom aldrig igång med dans utan blev stående framför scenen hela kvällen istället. Det blev en enda lång Show!

I början av 60-talet  blev det nödvändigt att utvidga med en ny scen, den byggdes så att dess främre del fick vevas ner och annars fungera som skydd mot väder och vind då scenen stängdes. En idé som togs efter i andra nöjesparker.

Under bygget av nya scenen kom “Snoddas” som gillades av alla då, han fick framföra sina låtar ståendes i en roddbåt ute i “blindljusnan”. Herr Persson med högtalare befann sig själv uppe på dansbanans tak.

Ibland då det varit omöjligt att få de orkestrar han önskat på gängse sätt har Erik tagit saken i egna händer. På den tiden, då Sven-Ingvars ännu var helt okända hade han via kontakter hört gott om dem. Två gånger försökte han boka genom deras manager men tillslut fick han be om ett personligt samtal med orkesterns kapellmästare. Resultatet blev tre kvällars spelningar, tre midsomrar i följd på Hede Folkets Park vid skiftet 50-60 tal. 

Att få komma med lite överraskningar och prova något nytt har alltid glatt Erik, så att variera sig i presentationen av artister och välkomnande av publik har därför vållat en del huvudbry. Chuck Berry ville inte alls ha någon presentation men blev småningom varse vem som bestämde på Hede Folkpark. Eriks och Chucks relation blev inte försämrad av det.

Vid valet av artister till olika evenemang har strävan varit att åsidosätta den egna smaken, välja de “stjärnor” publiken velat ha och inte vad han själv alltid tyckt bäst om. Ibland har det varit svårt att hålla inne med den personliga åsikten men väl inbäddat i humor har det också gått bra. Ambitionen som nöjesarrangör har varit att bli accepterad och att kunna ge folket, publiken vad de önskat, att få artisterna att känna sig välkomna och skapa bästa förutsättning för mötet med publiken. För att ge plats åt både modernt- och gammaldansband som senare blev populärt byggdes på 1970-talet den lilla dansbanan på Hede Folkpark.